dissociative identity disorder

Thoughts on new alters

Posted on Updated on

I’ve been quite tired and numb today, possibly because of all thIS thinking and worrying about new and “old” alters. Also, I visited one of my psychologists… We talked about me and my boyfriend moving in together (yeah, I haven’t told you guys about that yet. Me and my boyfriend of two years found an apartment and we’re gonna move in together, super excited about  🙂 ) and about my thoughts on my alters. While we were talking, something struck me: What if the broken child is unable to speak just so it won’t tell me about the things we’ve been through? A very saddening thought..

On another note, I’ve been looking at names for my alters. I think I found one for one of the “new” ones. I’m quite sure her name is Euphemie (means well-spoken). Naming my alters is a kind of difficult process, I usually start with looking for a name with a meaning that fits. Also, of course, me and the alter have to like the name.
I did find a name that would’ve fit the broken child; Dougie, meaning dark water or from the dark river, and it can be used for both girls and boys, which was important to me since I’m not sure about its gender. I don’t think I’m gonna go with it though, sounds too cute and childish…

Still have a lot of thinking to do, it’s so confusing and overwhelming to find that there probably are more people in my body.. It’s both exciting and frighting. I just wish I could figure it all out, you know…

Advice on how to figure alters out, please?

Advertisements

10 tips till anhöriga

Posted on Updated on

Jag har hört var tredje person lider eller har lidit av psykisk ohĂ€lsa. Det betyder ju att egentligen alla har en familjemedlem, vĂ€n eller bekant som Ă€r drabbad. Med andra ord Ă€r mer eller mindre alla anhöriga eller nĂ€rastĂ„ende till en person som lider av psykisk ohĂ€lsa, Ă€ven om alla inte Ă€r medvetna om det. NĂ€r jag berĂ€ttar om mina diagnoser hĂ€nder det personen jag pratar med delar med sig av sin egna sjukdomshistoria (Ă€ven om de inte diagnostiserats eller sökt professionell hjĂ€lp). Inte sĂ€llan börja de med orden “jag har aldrig berĂ€ttat det hĂ€r för nĂ„gon…”. Ofta rör de sig om mĂ€nniskor som verkar ha ett bra liv, som verkar glada och nöjda. MĂ€nniskor man aldrig skulle misstĂ€nka ha nĂ„gra psykiska besvĂ€r.

Om nÄgon du kÀnner anförtrott dig sina problem/ svÄrigheter/ diagnoser, var inte rÀdd. Var försÀkrad om att personen litar pÄ dig och ser dig som en riktig vÀn (dock: Att inte berÀtta för nÄgon Àr inte samma sak som att anse att personen Àr otillförlitlig eller en dÄlig vÀn. Det finns mÄnga anledningar att inte berÀtta, varav mÄnga inte har med andra att göra).
Det Àr svÄrt att veta hur man ska hantera det och hur man kan hjÀlpa sin partner/ famljemedlem/vÀn/ elev/ arbetskamrat. SjÀlvklart beror allt pÄ den givna situationen, men hÀr kommer 10 generella tips:

1. Ta reda pÄ sÄ mycket som möjligt om diagnosen/ besvÀren. Det lÄter ganska sjÀlvklart, men var ska man leta? Det Àr bra att börja med att kolla olika hemsidor och lÀsa böcker/broschyrer. Vill man fÄ en  förstÄelse för vilka praktiska problem diagnosen kan medföra Àr det vÀldigt bra att lÀsa pÄ forum (det finns internetforum för de flesta diagnoserna, och anhöriga Àr alltid vÀlkomna!) eller bloggar. Visste du att psykologer och dylikt inte bara Àr till för patienter, utan Àven för deras nÀra och kÀra? Om ni har den sortens relation, boka tid med den person/ det team som diagnostiserat din vÀn/partner/ whatever. De kan ge dig bÄde information om diagnosen, om behandlingar och hur du ska hantera de problem som diagnosen orsakar. Du kan gÄ dit sjÀlv eller, kanske Ànnu bÀttre, med personen som fÄtt diagnosen. Kunskap Àr ett  vÀldigt bra första steg.

2. Prata med den drabbade! Ingen förstÄr dens situation bÀttre Àn den sjÀlv. Var inte rÀdd för att lyfta frÄgan om vilka svÄrigheter den har och pÄ vilket sÀtt du kan hjÀlpa till. Försök vara sÄ nyfiken och öppensinnad som möjligt, men krÀv inte svar. Ibland orkar man bara prata om lite i taget, eller kanske inte alls just dÄ. Försök igen en annan dag, be personen sÀga till nÀr den Àr redo.
FrÄga och be personen förtydliga tills du förstÄr. Vissa mÀnniskor vill inte diskutera sin diagnos, men majoriteten av de jag kÀnner, inklusive jag sjÀlv, upplever en stor lÀttnad nÀr andra engagerar sig och vill veta mer om mina besvÀr. Ett sÄdant samtal kan med fördel föras i nÀrvaro av psykologen/vÄrdpersonalen som diagnostiserade din anhöriga.
SvÄrt att veta var du ska börja? UtgÄ frÄn diagnostkriterierna och frÄga personen pÄ vilket sÀtt de olika symtomen yttrar sig hos just dem. Kom ihÄg: sÄdana hÀr samtal Àr aldrig slutfördra. Man mÄste kontinuerligt uppdatera sig om personens svÄrigheter och hur man kan hjÀlpa till. Tiden och eventuell behandling kan förÀndra vÀldigt mycket.

3. Kom ihĂ„g att ingen definieras av sin diagnos eller av sina besvĂ€r. PĂ„stĂ„enden som  “du gör bara sĂ„ för att du har…” eller “det dĂ€r tycker/sĂ€ger/kĂ€nner du bara för att du har…” Ă€r bĂ„de krĂ€nkande och förminskande. Jag gĂ„r pĂ„ en skola för elever med Aspergers, autism, ADHD, ADD, OCD och liknande och mĂ„nga har haft liknande erfarenheter som jag: anhöriga som misstar min personlighet för symtom. Visst finns det beteenden som kan kopplas till diagnoser, men fundera pĂ„ om det verkligen Ă€r konstruktivt att du pĂ„pekar det. Kommer det du sĂ€ger ge personen mer sjĂ€lvinsikt eller öka chansen att de söker hjĂ€lp? SĂ€g det men var försiktig med fomuleringen och nĂ€r du sĂ€ger det. Har din observation inget direkt vĂ€rde för den drabbade? BehĂ„ll det för dig sjĂ€lv. “Du Ă€r pojkaktig för att du har Aspergers” hjĂ€lper ingen.

4. Ta det pĂ„ allvar. Även om du tycker att den drabbades tankar/kĂ€nslor/reaktioner Ă€r orealistiska/orimliga sĂ„ Ă€r de vĂ€ldigt verkliga för personen i frĂ„ga. Att försöka trösta personen med “det blir inte bĂ€ttre Ă€n man gör det”, “tĂ€nk positivare sĂ„ blir du gladare” eller liknande klĂ€mkĂ€cka “rĂ„d” Ă€r att sĂ€ga att personen fĂ„r skylla sig sjĂ€lv. Du pratar inte med en person som har en dĂ„lig dag, utan med en person som lider av en sjukdom/störning. Jag blir sjĂ€lv otroligt triggad av att fĂ„ höra massa strunt om prositivt tĂ€nkande. Om du inte vet vad du ska sĂ€ga/svara, var Ă€rlig och sĂ€g: “Jag hör dig men jag vet inte riktigt vad jag ska sĂ€ga”. Vifta inte bort problemen, bekrĂ€fta dem istĂ€llet. Sanningen Ă€r att en psykisk sjuk mĂ€nniska sĂ€llan förvĂ€ntar sig att andra ska yttra nĂ„gra magiska ord som gör dem friska, oftast vill de bli lyssnade pĂ„, sedda och veta att nĂ„gon dĂ€r ute har sett en glimt av de mörka som finns inuti utan att springa ivĂ€g. VĂ„ga ta deras problem pĂ„ allvar, vĂ„ga se dem och bekrĂ€fta deras upplevelser. Det Ă€r svĂ„rt men de kommer tacka dig.

5. Var diplomatisk och överdrivet tydlig. Det finns inga rÀtt och fel, men mycket plats för missförstÄnd. SÀllan Àr nÄgot helt och hÄllet en persons fel. Kom ihÄg att psykisk ohÀlsa kan fÄ mÀnniskor att sÀga och göra saker de inte menar eller som sÄrar andra utan att tÀnka sig för, sÄ försök att inte ta allt för personligt. Om personen börjar mÄ sÀmre Àr det sannolikt att det inte Àr pÄ grund av dig. TÀnk pÄ hur du formulerar dig
SĂ€g:

“Jag vet inte om du mĂ€rkt det/ jag har sagt detta för men jag vet inte om du uppfattat det, men nĂ€r du gör …. sĂ„ blir jag arg/ledsen/krĂ€nkt eftersom…”

“Jag mĂ„r inte sĂ„ bra, och jag vill helst vara sjĂ€lv en stund nu”

“Jag tycker/tĂ€nker/ kĂ€nner sĂ„hĂ€r… hur ser du pĂ„ saken?”

“Jag blir ledsen/arg/whatever nĂ€r du gör sĂ„, hur ska vi lösa det hĂ€r?”

“Vi tycker inte likadant, och det Ă€r okej.”

“Jag tycker sĂ„ hĂ€r… medan du anser att …”

“Jag gjorde …. eftersom ….”

“Du kan bli bĂ€ttre pĂ„ att.. medan jag kan bli bĂ€ttre pĂ„ att… (vara tydlig med vad jag vill/ha mer tĂ„lamod)

“Vi Ă€r inte överens, hur ska vi kompromissa?”

SĂ€g inte:

“Allt Ă€r ditt fel!”

“Du lĂ„tsas bara!”

“Jag har rĂ€tt och du Ă€r dum i huvudet”

“Sluta vara sĂ„nt rövhĂ„l!”

“HĂ„ll kĂ€ften/ gör bara som jag sĂ€ger!”

“Jag blir sĂ„ jĂ€vla trött pĂ„ dig”

6. Ha tÄlamod. Du kan hjÀlpa personen pÄ vÀgen, men du kan inte lÀka dem eller göra jobbet Ät dem. Att tillfriskna tar tid, var beredd pÄ att gÄ ett steg fram och tvÄ steg bak.

7. Ta hjĂ€lp frĂ„n andra. Det kanske kĂ€nns som din plikt att hjĂ€lpa, men du stĂ„r inte ensam. Ta hjĂ€lp av vĂ„rden/myndigheter/ patientens vĂ€nner och bekanta. Att ta hjĂ€lp utifrĂ„n Ă€r inte att svika eller skvallra, men det bör göras i samförstĂ„nd med den drabbade (i synnerhet om det gĂ€ller att ta hjĂ€lp av vĂ€nner/bekanta). Om personen kan förvĂ€ntas ha problem under en lĂ„ng tid kan Ă€r det en bra idĂ© att bild ett skyddsnĂ€t. DĂ„ trĂ€ffas det “viktigaste” personerna i den drabbades liv/ representanter frĂ„n den drabbades familj/vĂ€nskapskrets/arbete/skola/vĂ„rdpersonal och sĂ„ vidare och diskuterar dels diagnosen och hur den yttrar sig hos den drabbade samt vad var och en kan göra om de mĂ€rker att personen börjar mĂ„ sĂ€mre. Dessutom utbyter man kontaktuppgifter sĂ„ att man kan meddela varandra om sina misstankar. Möten har man lite dĂ„ och dĂ„ eller efter behov.

8. HjÀlp dem med praktiska saker. Följ med nÀr de handlar, laga mat med dem, följ med till psykologen (du kan vÀnta i vÀntrummet) eller hjÀlp dem att stÀda. Praktisk hjÀlp kan underlÀtta mycket för den drabbade, mÄnga kÀnner att de dÄ fÄr tid att Àgna sig Ät sina besvÀr/vila.

9. NĂ€r nĂ„gon vi Ă€lskar mĂ„r dĂ„ligt vill vi gĂ€rna skydda personen och blir vĂ€ldigt rĂ€dda för att göra saken vĂ€rre. Det leder ofta till att vi undanhĂ„ller information eller kanske rent ut ljuger (mĂ„nga skulle kalla det en vit lögn). Det kan vara att vi sjĂ€lva fĂ„r problem som vi inte vill belasta den drabbade med. Jag förstĂ„r att detta sker av omtanke och att det kan vara nödvĂ€ndigt att skjuta upp vissa besked tills den drabbade stabiliserats, men personligen mĂ„ste jag sĂ€ga att jag sĂ€llan kĂ€nt mig sĂ„ sviken som nĂ€r jag fĂ„r reda pĂ„ att nĂ„gon undanhĂ„llit information för att de “inte ville göra mig ledsen”. Jag har upplevt det som att jag inte lĂ€ngre var en mĂ€nniska i deras ögon, utan enbart “en sjuk person”. Dessutom, so what om jag blir ledsen och grĂ„ter? Är det vĂ€rldens undergĂ„ng? Tror de att jag aldrig kommer Ă„terhĂ€mta mig igen? SjĂ€v har jag upplevt “jag ville inte göra dig ledsen” som en dĂ„lig ursĂ€kt. Vad de egentligen menar Ă€r “jag Ă€r rĂ€dd för att fĂ„ dĂ„ligt samvete”. Detta Ă€r sĂ„klart min personliga Ă„sikt, men jag tror att mĂ„nga upplevt likanade saker. Det kan finnas situationer dĂ€r det Ă€r bĂ€st att vĂ€nta med besked tills personen mĂ„r bĂ€ttre, men jag tror att man i mĂ„nga fall underskattar den drabbades styrka.

10. Det har sagts mÄnga gÄnger men det tÄl att upprepas: Glöm inte dig sjÀlv. TillÄt dig att slappna av och ha roligt. Att inte alltid ha tid/ork/möjlighet att vara konstant tillgÀnglig och uppfylla alla önskningar Àr inte att svika personen, sÄ lÀnge du Àr Àrlig och sÀger som det Àr. BÀr inte allt ansvar sjÀlv, se till att andra hjÀlper dig att hjÀlpa den drabbade (se punkt 7). Prata med andra, berÀtta om vad du gÄr genom och sök stöd antingen hos vÀnner/familj eller hos en terapeut. Ta hand om dig, tillÄt dig att vila och ÄterhÀmta dig.

Hoppas det var till nÄgon hjÀlp.

Har du fler tips till anhöriga? Finns det nÄgot dina anhöriga gör som hjÀlper/inte hjÀlper? Dela med dig! 

Vad Ă€r skillnaden mellan ha en mĂ„ngsidig personlighet och att ha flera personligheter?

Posted on Updated on

OvanstÄende Àr en frÄga jag fÄr ibland. Vid första anblicken kanske det verkar vara en mÀrkvÀrdig frÄga, sÄ lÄt mig förklara:

NÀr jag vÀxlar mellan personligheter Àr det inget dramatiskt event. De flesta mÀrker det knappt eller inte alls (Det Àr faktiskt vÀldigt vanligt att vÀxlingar sker diskret. Tror det Àr en vÀldigt vanlig fördom/ missuppfattning nÀr det gÀller dissociativ identitetsstörning att vÀxlingar Àr vÀldigt dramatiska och uppenbara för alla nÀrvarande. SjÀlvklart finns det mÀnniskor med multipla personligheter som den beskrivningen stÀmmer in pÄ, men det Àr lÄngt frÄn majoriteten.) nÀr jag byter frÄn en alter till en annan. De som kÀnner mig men inte vet om min diagnos tror  att jag har mycket humörsvÀngningar eller att det helt enkelt finns flera sidor till min personlighet, som det ju brukar vara för mÀnniskor i störta allmÀnhet. 

Jag har inga minnesluckor, inga black-outs alls.

Med andra ord Àr det som jag upplever dagligen, det som hÀnder i mig inte alls uppenbart för omgivningen. Och de frÄgar mig sÄklart; vad Àr skillnaden pÄ att ha en normal, mÄngisidig personlighet och att ha flera personligheter (i mitt fall)?

Det Àr en bra och relevant frÄga som mÄste besvaras för att skapa förstÄelse och skingra missuppfattningar om den diagnos jag har (dissociativt syndrom, utan nÀrmare specifikation).

Och jag vet helt Ă€rligt inte riktigt hur jag ska besvara den. För mig Ă€r det helt uppenbart, jag kĂ€nner ju att jag har flera personer inom mig. Men det Ă€r ju en sĂ„ otroligt subjektiv upplevelse att det Ă€r bĂ„de svĂ„rt att förklara och svĂ„rt för andra att ta som “bevis”. Trots det fĂ„r det bli mitt första argument: Jag upplever att vissa kĂ€nslor, tankar och Ă„sikter som studsar omkring i mig inte Ă€r mina egna och den upplevelsen Ă€r inte “normal”. Alla har en inre diaglog med sig sjĂ€lv (tror jag i alla fall?) men jag har flera deltagare som har egna röster, sĂ€tt att uttrycka sig, agendor, Ă„sikter, preferenser och egna personligheter. Jag kan inte bevisa det för dig. Du fĂ„r helt enkelt tro mig, som min psykolog gjorde.

Att ha en mÄngsidig personlighet Àr inget problem. Att ha flera personligheter kan Ä andra sidan skapa mycket problem. NÀr det brutna barnet kommer fram och jag inte lÀngre har nÄgon kontroll över min kropp, jag kan inte öppna munnen och sÀga det jag vill/behöver sÀga. Jag kan inte resa mig och gÄ ifrÄn den utlösande situationen. Jag kan enbart sitta och lida i tystnad, fÄnge i min egen kropp. Och det Àr ett problem. NÀr Wynn Àr hyperaktiv och studsar upp och ner, klappar hÀnderna och generellt Àr i folks face tills de blir irriterade pÄ mig/henne Àr ett problem. Att ha en arg mansröst i huvudet som vill skada min kropp eller att jag ska dö för att han ska hÀmnas pÄ andra Àr ett problem.

Att ha flera personligheter Àr en pyskiatrisk diagnos, till skillnad frÄn att ha en mÄngfacetterad personlighet. MÄnga mÀnniskor, inklusive personer som jobbar inom psykiatrin, tror inte pÄ att man kan ha flera personligheter, men faktum Àr att det finns bevis för dess existens. Man har kunnat visa att personer med dissociativ identitetsstörning har ungefÀr samma förÀndringar i hjÀrnan som mÀnniskor med posttraumatisk stressyndrom. Dessutom har man dokumenterar drastiska minskningar respektive ökningar i hjÀrnaktivitet i vissa specifika delar av hjÀrnan, nÀr man vÀxlar frÄn en personlighet till en annan. MÀnniskor utan denna störning kommer sÄklart inte heller visa upp sÄdana förÀndringar.

So there you have it 🙂

För jÀmförelse

Posted on

IgÄr gav jag ett litet smakprov pÄ Wynns stil, tÀnkte att jag idag skulle visa vilka klÀder jag brukar ha pÄ mig sÄ att ni kan se skillnaden.

Som ni ser bĂ€r jag mer “androgyna” klĂ€der, gĂ€rna med dĂ€mpade fĂ€rger. Som ni sĂ€kert ocksĂ„ upptĂ€cker Ă€r jag inte lika bekvĂ€m framför kameran som Wynn Ă€r, hoppas ni kan ha överseende med det.