10 tips till anhöriga

Posted on Updated on

Jag har hört var tredje person lider eller har lidit av psykisk ohälsa. Det betyder ju att egentligen alla har en familjemedlem, vän eller bekant som är drabbad. Med andra ord är mer eller mindre alla anhöriga eller närastående till en person som lider av psykisk ohälsa, även om alla inte är medvetna om det. När jag berättar om mina diagnoser händer det personen jag pratar med delar med sig av sin egna sjukdomshistoria (även om de inte diagnostiserats eller sökt professionell hjälp). Inte sällan börja de med orden “jag har aldrig berättat det här för någon…”. Ofta rör de sig om människor som verkar ha ett bra liv, som verkar glada och nöjda. Människor man aldrig skulle misstänka ha några psykiska besvär.

Om någon du känner anförtrott dig sina problem/ svårigheter/ diagnoser, var inte rädd. Var försäkrad om att personen litar på dig och ser dig som en riktig vän (dock: Att inte berätta för någon är inte samma sak som att anse att personen är otillförlitlig eller en dålig vän. Det finns många anledningar att inte berätta, varav många inte har med andra att göra).
Det är svårt att veta hur man ska hantera det och hur man kan hjälpa sin partner/ famljemedlem/vän/ elev/ arbetskamrat. Självklart beror allt på den givna situationen, men här kommer 10 generella tips:

1. Ta reda på så mycket som möjligt om diagnosen/ besvären. Det låter ganska självklart, men var ska man leta? Det är bra att börja med att kolla olika hemsidor och läsa böcker/broschyrer. Vill man få en  förståelse för vilka praktiska problem diagnosen kan medföra är det väldigt bra att läsa på forum (det finns internetforum för de flesta diagnoserna, och anhöriga är alltid välkomna!) eller bloggar. Visste du att psykologer och dylikt inte bara är till för patienter, utan även för deras nära och kära? Om ni har den sortens relation, boka tid med den person/ det team som diagnostiserat din vän/partner/ whatever. De kan ge dig både information om diagnosen, om behandlingar och hur du ska hantera de problem som diagnosen orsakar. Du kan gå dit själv eller, kanske ännu bättre, med personen som fått diagnosen. Kunskap är ett  väldigt bra första steg.

2. Prata med den drabbade! Ingen förstår dens situation bättre än den själv. Var inte rädd för att lyfta frågan om vilka svårigheter den har och på vilket sätt du kan hjälpa till. Försök vara så nyfiken och öppensinnad som möjligt, men kräv inte svar. Ibland orkar man bara prata om lite i taget, eller kanske inte alls just då. Försök igen en annan dag, be personen säga till när den är redo.
Fråga och be personen förtydliga tills du förstår. Vissa människor vill inte diskutera sin diagnos, men majoriteten av de jag känner, inklusive jag själv, upplever en stor lättnad när andra engagerar sig och vill veta mer om mina besvär. Ett sådant samtal kan med fördel föras i närvaro av psykologen/vårdpersonalen som diagnostiserade din anhöriga.
Svårt att veta var du ska börja? Utgå från diagnostkriterierna och fråga personen på vilket sätt de olika symtomen yttrar sig hos just dem. Kom ihåg: sådana här samtal är aldrig slutfördra. Man måste kontinuerligt uppdatera sig om personens svårigheter och hur man kan hjälpa till. Tiden och eventuell behandling kan förändra väldigt mycket.

3. Kom ihåg att ingen definieras av sin diagnos eller av sina besvär. Påståenden som  “du gör bara så för att du har…” eller “det där tycker/säger/känner du bara för att du har…” är både kränkande och förminskande. Jag går på en skola för elever med Aspergers, autism, ADHD, ADD, OCD och liknande och många har haft liknande erfarenheter som jag: anhöriga som misstar min personlighet för symtom. Visst finns det beteenden som kan kopplas till diagnoser, men fundera på om det verkligen är konstruktivt att du påpekar det. Kommer det du säger ge personen mer självinsikt eller öka chansen att de söker hjälp? Säg det men var försiktig med fomuleringen och när du säger det. Har din observation inget direkt värde för den drabbade? Behåll det för dig själv. “Du är pojkaktig för att du har Aspergers” hjälper ingen.

4. Ta det på allvar. Även om du tycker att den drabbades tankar/känslor/reaktioner är orealistiska/orimliga så är de väldigt verkliga för personen i fråga. Att försöka trösta personen med “det blir inte bättre än man gör det”, “tänk positivare så blir du gladare” eller liknande klämkäcka “råd” är att säga att personen får skylla sig själv. Du pratar inte med en person som har en dålig dag, utan med en person som lider av en sjukdom/störning. Jag blir själv otroligt triggad av att få höra massa strunt om prositivt tänkande. Om du inte vet vad du ska säga/svara, var ärlig och säg: “Jag hör dig men jag vet inte riktigt vad jag ska säga”. Vifta inte bort problemen, bekräfta dem istället. Sanningen är att en psykisk sjuk människa sällan förväntar sig att andra ska yttra några magiska ord som gör dem friska, oftast vill de bli lyssnade på, sedda och veta att någon där ute har sett en glimt av de mörka som finns inuti utan att springa iväg. Våga ta deras problem på allvar, våga se dem och bekräfta deras upplevelser. Det är svårt men de kommer tacka dig.

5. Var diplomatisk och överdrivet tydlig. Det finns inga rätt och fel, men mycket plats för missförstånd. Sällan är något helt och hållet en persons fel. Kom ihåg att psykisk ohälsa kan få människor att säga och göra saker de inte menar eller som sårar andra utan att tänka sig för, så försök att inte ta allt för personligt. Om personen börjar må sämre är det sannolikt att det inte är på grund av dig. Tänk på hur du formulerar dig
Säg:

“Jag vet inte om du märkt det/ jag har sagt detta för men jag vet inte om du uppfattat det, men när du gör …. så blir jag arg/ledsen/kränkt eftersom…”

“Jag mår inte så bra, och jag vill helst vara själv en stund nu”

“Jag tycker/tänker/ känner såhär… hur ser du på saken?”

“Jag blir ledsen/arg/whatever när du gör så, hur ska vi lösa det här?”

“Vi tycker inte likadant, och det är okej.”

“Jag tycker så här… medan du anser att …”

“Jag gjorde …. eftersom ….”

“Du kan bli bättre på att.. medan jag kan bli bättre på att… (vara tydlig med vad jag vill/ha mer tålamod)

“Vi är inte överens, hur ska vi kompromissa?”

Säg inte:

“Allt är ditt fel!”

“Du låtsas bara!”

“Jag har rätt och du är dum i huvudet”

“Sluta vara sånt rövhål!”

“Håll käften/ gör bara som jag säger!”

“Jag blir så jävla trött på dig”

6. Ha tålamod. Du kan hjälpa personen på vägen, men du kan inte läka dem eller göra jobbet åt dem. Att tillfriskna tar tid, var beredd på att gå ett steg fram och två steg bak.

7. Ta hjälp från andra. Det kanske känns som din plikt att hjälpa, men du står inte ensam. Ta hjälp av vården/myndigheter/ patientens vänner och bekanta. Att ta hjälp utifrån är inte att svika eller skvallra, men det bör göras i samförstånd med den drabbade (i synnerhet om det gäller att ta hjälp av vänner/bekanta). Om personen kan förväntas ha problem under en lång tid kan är det en bra idé att bild ett skyddsnät. Då träffas det “viktigaste” personerna i den drabbades liv/ representanter från den drabbades familj/vänskapskrets/arbete/skola/vårdpersonal och så vidare och diskuterar dels diagnosen och hur den yttrar sig hos den drabbade samt vad var och en kan göra om de märker att personen börjar må sämre. Dessutom utbyter man kontaktuppgifter så att man kan meddela varandra om sina misstankar. Möten har man lite då och då eller efter behov.

8. Hjälp dem med praktiska saker. Följ med när de handlar, laga mat med dem, följ med till psykologen (du kan vänta i väntrummet) eller hjälp dem att städa. Praktisk hjälp kan underlätta mycket för den drabbade, många känner att de då får tid att ägna sig åt sina besvär/vila.

9. När någon vi älskar mår dåligt vill vi gärna skydda personen och blir väldigt rädda för att göra saken värre. Det leder ofta till att vi undanhåller information eller kanske rent ut ljuger (många skulle kalla det en vit lögn). Det kan vara att vi själva får problem som vi inte vill belasta den drabbade med. Jag förstår att detta sker av omtanke och att det kan vara nödvändigt att skjuta upp vissa besked tills den drabbade stabiliserats, men personligen måste jag säga att jag sällan känt mig så sviken som när jag får reda på att någon undanhållit information för att de “inte ville göra mig ledsen”. Jag har upplevt det som att jag inte längre var en människa i deras ögon, utan enbart “en sjuk person”. Dessutom, so what om jag blir ledsen och gråter? Är det världens undergång? Tror de att jag aldrig kommer återhämta mig igen? Sjäv har jag upplevt “jag ville inte göra dig ledsen” som en dålig ursäkt. Vad de egentligen menar är “jag är rädd för att få dåligt samvete”. Detta är såklart min personliga åsikt, men jag tror att många upplevt likanade saker. Det kan finnas situationer där det är bäst att vänta med besked tills personen mår bättre, men jag tror att man i många fall underskattar den drabbades styrka.

10. Det har sagts många gånger men det tål att upprepas: Glöm inte dig själv. Tillåt dig att slappna av och ha roligt. Att inte alltid ha tid/ork/möjlighet att vara konstant tillgänglig och uppfylla alla önskningar är inte att svika personen, så länge du är ärlig och säger som det är. Bär inte allt ansvar själv, se till att andra hjälper dig att hjälpa den drabbade (se punkt 7). Prata med andra, berätta om vad du går genom och sök stöd antingen hos vänner/familj eller hos en terapeut. Ta hand om dig, tillåt dig att vila och återhämta dig.

Hoppas det var till någon hjälp.

Har du fler tips till anhöriga? Finns det något dina anhöriga gör som hjälper/inte hjälper? Dela med dig! 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s