En tuff dag

Posted on Updated on

[Triggerwarning; self-harm]

Följande skrev jag på tåget efter ett möte med en läkare på den psykiatriska mottagningen jag går till. Meningar inom parentes är saker jag lagt till i efterhand

Det är svårt att få ordning på tankarna just nu. Jag var nyss hos läkare hos psykiatrin och jag märkte att det samlats ganska mycket känslor och tankar under sommaren. Jag vet inte om ni känner igen detta, men ofta när jag väl börjar släppa ut det som staplats inuti blir jag så förvirrad och ledsen, inte sällan växlar jag helt eller delvis till det brutna barnet (se “om mig). Min sommar har varit lik en berg-och dalbanefärd (vilken klliché). Jag har ställts inför utmaningar och mina värsta rädslor med varierande resultat.

Stora delar av min uppväxt är bara svarta, gapande hål, jag minns inte så mycket. De senaste månaderna har det känts som om vissa minnen är påväg tillbaka. Det är plågsamt att inte veta, samtidigt som jag är rädd för att minnas. Jag vill veta, men jag vill inte veta. (Kanske är det så att jag vill att det inte ska finnas något mer att veta. Tyvärr finns det ju det, och jag kan inte bara låtsas som ingeting) Det har dykt upp lite fler minnen, men mest bara “småsaker”. Kommer det fler? I såfall när? Kommer jag någonsin få veta vad jag varit med om? Kommer jag någonsin bli hel? Gjort är såklart gjort, jag kommer alltid ha med mig mina erfarenheter. Men kommer de någonsin sluta plåga mig? Kommer jag kunna leva ett liv i nuet, eller kommer jag alltid stå med en fot i det förflutna?

En annan sak jag funderat över är vem av mina personligheter som är “jag”. Känns inte som om någon av dem är JAG. Det känns faktiskt som att det inte finns något jag (Eller “jag” kanske finns där, men än så länge är “jag” enbart en observatör).

Ibland vill jag skada mig. Jag gör det inte, men jag vill. Ofta får jag höra att jag är så insiktsfull och högfungerande och många misstar det för att ha kontroll. Jag har inte kontroll, inte inuti. Med det är svårt för andra att förstå och resultatet blir att jag känner mig bortviftad, ignorerad, förminskad och tvingas återuppleva mina trauman. Jag blir så trött och tar åt mig lika mycket varje gång (Antar att det är en del av dissociativa syndrom/PTSD, sår som slets upp i barndomen förblir smärtsamt gapande). Då vill jag att mitt yttre ska spegla den smärta, kasoet och den maktlöshet som finns inuti. Jag vill skada mig för att det ska vara tydligt hur handikappad jag känner att jag är (Det kanske låter otroligt och sjukt men ibland hoppas jag på att jag ska bli rullstolsburen eller behöva amputera ett ben bara för att mitt yttre ska reflektera mitt inre).

Än är det mycket som återstår att se, tyvärr är tålamod inte min starka sida. För mig är det en av de värsta sakerna med psyksik ohälsa; man kan inte skynda på händelseförloppet eller tillfrisknandet.
Det är svårt att skriva allt det här, svårt att sätta ord på det. Det känns aldrig tillräckligt, det finns inga ord för det jag känner och upplever. Men jag antar att det enda jag kan göra i nuläget är att fortsätta försöka.

“Es tut noch weh, wieder neuen Platz zu schaffen, mit gutem Gefühl etwas neues zu zu lassen. […) Es ist mein Wunsch wieder Träume zu erlauben, ohne Reue nach vorn in eine Zukunft zu schauen.” 

“Det gör fortfarande ont att skapa plats (för nytt), att tillåta något nytt med en bra känsla. [..,] Det är min önskning att tillåta drömmar igen, att utan ånger åter titta in i en framtid”

Geboren um zu leben av Unheilig (http://www.youtube.com/watch?v=VSpaSre9v8s)

Hoppas du haft en bättre start på dagen än jag har

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s