Att älska en psykiskt sjuk människa

Posted on Updated on

Idag tänkte jag skriva inte som psykiskt sjuk utan som anhörig till en person som lider av psykisk ohälsa. Majoriteten av mina nära och kära har diagnoser.

Det är modet, humorn, personligheten och vänligheten vi förälskar oss i, alla små brister och kanter vi lär oss älska. Under sjukdomens tunga börda kan vår älskade falla, bli en sorglig, urblekt version av sig själv. Den härjade kroppen finns kvar, men den livliga kärnan vi älskar är begrav under ton av likgiltighet och ilska. Vi förstummas. Snubblar över orden, oförmögna att begripa vad som händer och hur vi kan stoppa det. Vi vill så gärna tro att det handlar om att hitta den där magiska lösningen som kommer ställa allt tillrätta. Vi vill tro att det här är ett spel med sjuka regler, för då finns det i alla fall en liten, liten chans att vi kan vinna. Men sanningen är sorgligare än så. Det är inget spel och vi kan inte vinna, det är inte vi som är huvudkaraktärerna i detta dramat.

Förstå mig inte fel, stödet från omgivning gör en enorm skillnad och det är kart att man ska fortsätta göra sitt aboslut bästa. Vi kan stötta och finnas vid vår älskades sida varje steg på vägen, men vi kan inte vara vägen och vi kan inte gå vägen åt dem. Det finns ingen magisk fras eller gest som kommer trolla bort sjukdomen. Och det gör så fruktansvärt ont.

Det är svårt att avgöra vad som smärtar mer: att se den vi älskar tyna bort under sjukdomen eller vetskapen om att vi inte kan fixa det här. Ja, det är en självisk frågeställning. Inte ska man väl sitta och tycka synd om sig själv när min älskade lider av en sjukdom. Det hjälper ingen, men jag tror att det är nödvändigt att inse att det bara är personen själv som kan förbättra sitt mående, genom att vilja försöka. Medgivande att man mår dåligt och behöver hjälp (av nära och kära eller professionell) motvation som kommer inifrån och förmågan att ta till sig hjälpen är förutsättningar för tillfrisknande. Tyvärr är det inget som utomstående kan tvinga fram.

Jag kan inte svara på vad som är värst. Det jag vet är att det gör obeskrivligt ont att se den man älskar lida och förvrängas tills man inte känner igen dem längre. Det gör så hemskt ont att jag knappt kan tänka på det. Men jag ger inte upp, för jag vet att under all sorg, ilska, likgiltighet, skuld, skam, förakt och självhat finns den människa jag älskar. Den människa jag vet är värd all ansträngning, all tid och alla tårar. Det är det man kallar kärlek.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s