Kläder… ?!

Posted on Updated on

Att ta på sig är inget problem för en vuxen människa, skulle man kunna tro. Men psykisk ohälsa kan göra till och med en så enkel sak ganska komplicerad. Deprimerade människor kanske inte har orken att välja ut något att ha på sig, eller att överhuvudtaget bry sig. De kanske inte ens kommer upp ur sängen på morgonen.

Mina problem är av lite annorlunda karaktär. Har man alters måste man nämligen gardera sig för möjligheten att man under dagens lopp kommer att vara olika personer, med olika preferenser när det gäller klädval.
Det händer ju att Wynn är ute på morgonen och vill välja dagens outfit. Senare under dagen kanske arga mannen kommer ut härjar i mitt huvud, och då känns det minst sagt löjligt, vilket inte är så konstigt. Tänk dig själv att du är riktigt jävla förbannad på någon, du vet precis vad du vill säga till personen, åh ja, vänta du bara… och så har du kort, blommig kjol, linne och robothalsband och håret uppsatt i två tofsar. Inte så värst skräckinjagande. Det är också därför jag generellt sett inte har smink på mig. Han hatar det.

Så här är de fyra kriterier jag väljer mina kläder efter:

1. De måste bara bekväma.
Som tidigare nämnt har jag perceptionsstörningar, känseln är mitt känsligaste sinne. Detta var är jättestort problem för mig förr. Enda till åttonde klass (tills jag var 14 år) använde jag killkläder. Helst i storlek XXL. Som tur är var jag tillräckligt aspig (att vara aspig är att vara på ett sätt som är typiskt för personer med asperger. Exempel på aspiga beteenden: att enbart prata om sitt specialintresse, att inte förstå underförstådda meddelanden, att ta saker bokstavligt, att vara nördig samt att vara allmänt socially awkward) för att inte fundera på hur andra uppfattade mig och vad de tänkte om mina klädval. Numera kan jag dock ha tighta kläder på mig, yay 🙂

2. Färgerna och mönsterna måste matcha.
Har nog en släng av OCD i det här avseendet. Kanske har det med aspergern att göra, kanske handlar det om social fobi men jag kan inte gå med klädesplagg som jag inte tycker matchar. Det handlar inte om att jag ska se bra ut eller att det ska vara moderiktigt, å nej, så logiskt får det absolut inte vara. De måste bara matcha. Och det räcker inte att andra säger att det passa ihop, jag måste tycka det själv annars kan jag inte lämna huset. Även om jag ska någonstans som jag sett fram emot så kan jag inte gå. Det är sorgligt.
Skulle jag mot alla odds lämna huset i kläder jag inte tycker matchar känner jag mig så obekväm och kan inte sluta tänka att alla stirrar på mig och pratar om mig bakom min rygg. Man skulle ju kunna tro att lösningen är att ha mycket kläder, men nej, då finns det för många möjligheter.. Ibland kan man inte vinna. (First world problems, jag vet. Ibland är det värsta med ett problem att det är löjligt.)
Även detta problemet har blivit lättare att hantera. Kanske för att min sociala fobi har lättet. Eller så har jag blivit bättre på att shoppa, vem vet.

3. Det får inte sticka ut för mycket, både i relation till omgivningen och till det jag brukar ha på mig.
Ännu en gång, social fobi… Detta är särskilt jobbigt när jag kommer befinna mig nära folk som ser mig/ umgås med mig ofta, som till exempel i skolan. När jag är hemma eller ska göra saker själv brukar jag låta Wynn välja och då händer det att jag lämnar huset i anime-utstyrsel. Dock, ännu en gång, det börjar bli bättre. Jag har börjat inse att ingen bryr sig om vad jag har på mig så jag kan lika gärna ta de där knästrumporna till den där klänningen och ha de där rosetterna i håret.

4. Alla alters/ state of selves måste känna sig bekväma i kläderna alternativt måste jag ha möjligheten att byta om.
Det här nämnde jag i början av inlägget. Jag måste räkna med att byta personlighet/ bli deprimerad under dagens lopp så, om jag inte har möjlighet att byta om får jag helt enkelt ta något “könsneutralt” på mig. Ibland känns det sorgligt att inte kunna ha på mig vad jag vill eller kunna låta Wynn välja fantasifulla outfits till mig men sånt är livet om man delar kropp med andra.
När jag är själv eller med min pojkvän försöker jag låta mina alters välja kläder så ofta de vill. De är på något sätt väldigt tillfredställande att åtminstone delvis se ut på utsidan som man känner sig på insidan.

Ouf.. Hur väljer du dina kläder? Måste de uppfylla vissa kriterier eller drar du bara på dig något?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s